Vissa dagar skulle man inte gå ur sängen. Ni vet dom där dagarna när man tappar mjölkpaketet på köksgolvet och mackan "hoppar" ur handen och hamnar med smörsidan nedåt, hundarna smiter ur trädgården när man redan är försenad till jobbet... Ja, ni vet en så'n dag. Är det det som kallas för "Murphys Law" (Lagen om alltings jävlighet) Det som jag funderat på hela dagen är varför man aldrig tappar ut mjölken någon annan dag. Utan allt verkar samla sig till en riktig "sk**dag!"

Sedan vet jag inte hur jag tänkte... eller ja, "tänket" var det väl inget fel på, men det jag gjorde blev lite tokigt. Eftersom vi för en gångs skull hade fint väder, sol och plusgrader idag så jag tog en långlunch och åkte till skogen för att gå en härlig promenad med hundarna. Trodde jag (!) Som ni alla vet har det ju kommit en del snö i Skåne de senaste dagarna. Så hur dum får man vara? Jo, till en början gick det rätt bra, hundarna sprang lösa och skuttade glatt omkring i snön. Men snart blev det djupare och djupare.. Vi skulle gå 3 km, var det tänkt, men efter ca 1 km sjönk jag ned till knäna. Hundarna försvann ned i mina fotspår. Vi gick i gåsmarsch, jag först och så hundarna, tripp, trapp, trull. Men till slut stannade Stanley och vägrade att gå längre. Och jag kan förstå att om man kört snoppen genom 1 km snö, så tröttnar man.... Men jag kom med uppmuntrande tillrop och tänkte att det blir bättre när vi når den tätare skogen. Då kom en skidåkare och blängde surt på mig (nej, jag gick inte i skidspåren) Men kom på att det var en god idé. Djungelns lag gällde, så hans nya skidspår blev vår räddning. Väl framme vid bilen hade jag sådan mjölksyra att jag bara la mig raklång över motorhuven, helt slut. Nu skall jag inte åka till skogen förrän i mars - när snön smält bort!!

Tjing tjong!