I dag hade man behövt tyngder i tassarna på hundarna! Jädrans vad det blåste. De unga hundarna som inte ännu har så mycket tyngd i sina öron såg för roliga ut i blåsten. Öronen flaxade åt alla håll. Och så kunde man ju skälla - på allt! För man kan ju låtsas att det är farligt med en gren som blåser i häcken. Och Shirley har kommit på att om hon skäller så kommer alla andra ut och "hjälper till". Och hon är ju en smart tjej som har kommit på genvägarna i livet. Alltså hittar hon på någon otäck sak att skälla på. När sedan dom andra kommer ut och börjar skälla - på ingenting, då gör hon något annat. Kanske hittar hon en annan grej att skälla på, i ett annat hörn av trädgården. På eftermiddagens promenad släppte jag hundarna, en och en, när vi gick över fälten. Det är svårt nog att gå med 4 st, så om en kan gå lös så avlastar det mina armar lite. Eftersom jag håller 2 st i varje hand. Men Shirley skulle bara retas med de som var kopplade. "Ha,ha ni kan inte ta mig, för jag är löööööös....ha,ha." (skutt, skutt). Det var ju inte så populärt hos resten av gänget, kan jag säga. Så jag turade om att ha dom lösa, men de unga tjererna var svåra att få in igen. Det krävdes en del mutor. Och att hålla i 3 st i koppel och muta en 4:e, det är en konst skall jag säga. Dom är ju underbara, de små monstren. Men det gick bra och alla kom hem med öronen i behåll, även om de såg ut som om dom skulle blåsa av ett tag.