När jag var liten så bodde jag i Gamla Stan i Stockholm. Det var en till viss del skyddat värld, utan bilar på gatorna och nära till allt. Men inget bra ställe att bo med hund, eftersom det inte finns några grönområden.

Men min mamma hade en väninna med en Airedaleterrier, som bodde några gator bort. Ägaren var silversmed och hade inte alltid tid att motionera hunden så mycket. Men ibland fick jag och min bästis Karin gå med ägaren på hundpromenaderna runt kvarteren. Men en dag skulle mamma ta med Karin, mig och hunden över till Djurgården. Vi åkte ofta Djurgårdsfärjan, nära och bra. Mamma höll hunden över Skeppsbron som var hårt trafikerad. Medan vi väntade på färjan hände något med mamma. Tror att hunden drog till, så att hon slog i ett räcke och bröt flera revben.  Ambulansen kom och hämtade mamma och där stod Karin och jag ensamma kvar med en stor Airedaleterrier. Vi var 6-7år, och ingen av hade någon hundvana. Någon hjälpte oss säkert över den trafikerade gatan tillbaks. Sedan kommer jag ihåg att jag hasade och åkte efter den starka hunden. Jag fick inte alls håll på den och fortare och fortare sprang hunden genom gatorna, med mig hängande efter...  Till slut kom en man som fick stopp på hunden och följde med oss till hundens ägare. Det var en traumatisk händelse, som får mig att reagera varje gång jag ser ett barn ensam med en hund. För jag tycker att det är oansvarigt att låta barn gå ut ensamma med hundar, oavsett storlek. Det kan dyka upp något på vägen som inte ensamma barn kan hantera. En lös hund eller något annat oförutsett. Vad händer om barnet tappar hunden, det är lätt gjort. Ibland ser man flera barn ute och leka och någon har en hund med sig. Barnet med hunden kan då vara helt uppe i leken och inte alls vara uppmärksam på hunden. Nej, vuxna måste ta ansvar för hundar, inte barn!