Vissa dagar märker man direkt på morgonen att det kommer att bli en jobbig dag. Ni vet när det mesta ska jävlas och tålamodets gränser kommer att testas. Började med att jag skulle ställa ned hundarnas skålar och lyckas tappa en, så det flög hundmat över hela köksgolvet. Stanley kastade sig förstås efter den, innan jag fick stopp på honom. De svordomar som kom ur min mun då lämpar sig inte i tryck. Det är nu längesedan jag tappade bort nycklar nu. Köpte ju en bra handväska med bra fack för allt. Men idag när jag satte mig i bilen, inga bilnycklar. In igen, leta, vända upp och ned på handväskan, inga nycklar. Ut igen till bilen, kolla i garaget, i bilen. Inga nycklar. Förbannad, in igen, inga nycklar, ut igen och där...i den stora lövhögen som samlats intill trappan. Iväg en bra stund sen. Skulle förbereda mig för ett möte i Lund i morgon, men jag kollade handlingarna visade sig att det var idag. Ok, panik och eftersom jag var i Lund i går stod alla på kö och ville ha hjälp med allt.Beställ böcker till mig, köp kollegieblock, lampan i lunchrummet är sönder, kaffet är slut, kopiatorn krånglar, kan du hjälpa mig....Det är min vardag, nu hade jag bara en timme på mig. Måste hinna hem till hundarna innan mötet i Lund, när går bussen? Skit måste hinna till bussen. Väl på bussen kom jag på att jag kört bil och att den nu står kvar utanför jobbet. Suck!Men jag hann hem och rasta gänget innan bussen till stan gick. Sedan gick det ganska bra ett tag. Förutom att jag i stressen åkte ifrån alla handlingarna till mötet. Men när jag kom hem var det dags igen. Då "tappade jag ut" valparna, när jag öppnade ytterdörren. Full fart ut på parkeringen, samtidigt som jag hör någon starta sin bil. Hjälp, var är visselpipan?Hänger inte på sin krok, så jag fick pipa och låta själv. Ni som har erfarenhet vet att när två hundar drar iväg tillsammans brukar dom bli väldigt lomhörda. Så jag hade inga stora förhoppningar. Och aldrig att jag springer efter dom. Men Bonnie kom snart tillbaks och strax efter Kevin. Då var jag beredd, med godis (hundmat) och massor med beröm. Samtidigt som jag smög mot dörren för att hinna stänga, innan dom drog ut igen. Puh! Sedan tappade jag (förstås) ut en skål hundmat till. Så småningom hade alla fått mat, och jag skulle krypa upp i soffan och koppla av framför TVn. Då går inte den igång. Så småningom igång men ingen bild! Suck! Det tog en halvtimme tills jag fick ordning på den. Och med ny fjärrkontroll kan jag nu se alla kanaler. Så nu missar jag inte superbra Homeland ikväll! Och i morgon är en ny dag.

Hörde igår på TV om problem med mobbing på internatskolor. Inget nytt. Det är ju ett känt faktum att det finns och alltid funnits penalism på många internat. Nu har jag själv gått på internatskola, men har aldrig någonsin blivit mobbad. Inte förrän jag blev vuxen, då vuxna mobbar på ett annat och mycket mer utstuderat sätt. Det är trist med personer som inte har något bättre för sig än att göra livet surt för andra. Tyvärr kan jag inte alltid vara tyst i sådana situationer, vilket ibland gör att jag hamnar i blåsväder. Men om jag tycker att något är fel så säger jag ifrån, oavsett vem det är till. Lika lite som jag gör skillnad när jag berömmer någon, för något jag tycker är bra. En del personer menar att man har olika roller och att man ska anpassa sig till dom.  Jag tror det har med åldern att göra, men man slutar anpassa sig och vara till lags hela tiden. Jag gör och säger vad jag vill och har andra problem med det, ok ...fine! Jag bjöd en vän på en resa. Inget svar. Alltså ingen resa och skulle jag säga, ingen vän. Är man inte mer intressearad så får det väl vara. // Tog den sista hundmaten i morse och fick åka på lunchen och bunkra. Håller precis på att fasa över hundarna på ett nytt foder och dom verkar gilla det. Ofta är det nyhetens behag och så kommer dom snart in i den gamla lunken igen. Men om jag ska byta så är det nu, när det inte är utställningssäsong. Pälsen påverkas alltid vid foderbyten och det kan ta upp till sex månader tills man ser effekterna av bytet. Ibland magrar hundarna ur och det är inte bra. Ibland blir pälsarna riktigt risiga eller grå, inte heller bra. Vilket också gör att jag ibland byter tillbaks igen. Vitsen är ju att hundarna äter med god aptit, mår bra och pälsarna glänser. Man ska dock låta det gå några månader och gärna flera säckar foder, innan man utvärderar. Viktigt är att inte byta foder bara för att hunden äter dåligt, för det beror inte alltid på fodret, utan kan ha helt andra orsaker. Och många hamnar i "karusellen" att byta foder varje månad för att hunden tröttnar. Eller för att man själv tror att hunden "vill ha" omväxling. Då har man en bortskämd hund för det första, som aldrig kommer att ha en ordentlig matrutin, aldrig en ordentlig päls och ofta magproblem. I stället gäller det att välja ett foder av hög kvalitatet och hålla sig till det. Jag kör ofta i flera år med samma. Men har man utställningshundar kan det finnas saker man vill förbättra och hundfoder utvecklas ständigt. Och hundar reagerar olika på foder. En hund kan må bra av en sort, en annan hund av en annan sort. Hundar har lite olika behov, beroende på ålder, motion och användningsområde. För mig är huvudsaken att jag får ett bättre resultat än på det tidigare fodret. Funderar man på att byta foder eller har frågor om foder bör man alltid kontakta sin uppfödare. Att tro på vad grannar eller vänner tycker fungerar inte. Vänd dig till någon som är insatt i foder för din ras. Att veterinärer säljer foder tycker jag är vansinne. Det är specialfoder som är dyrt och inte anpassat för alla hundar, utan för hundar och katter med speciella problem. Veterinärerna har dessutom provision på vissa foder. Nej, det går bort direkt. Glöm alla som kan tjäna något på att sälja till dig, dom lurar på dig vad som helst.

En ny era har börjat i Kevins liv. I morse gjorde han det för mig helt otänkbara. Han gick till altandörren och vände sig om och tittade på mig. Han visade klart att han behövde gå ut. Snabb som blixten var jag framme och öppnade, samtidigt som jag grabbade en näve hundmat från skålen på bordet.

Och han gick direkt ut och ...lyfte på benet!!! Mycket beröm blev det förstås. Första gången han säger till och att han lyfte på benet. Nu var det länge sedan jag hade hanvalp och trodde nog att dom ofta väntade någon månad till innan dom började lyfta. Men helt klart har han kommit över den första stegen i sitt liv, eller i alla fall påbörjat en ny fas i sitt liv. Den att bli rumsren. Varför denna förvåning undrar ni kanske? Jo, för att Kevin har haft en inställning till det här med rumsrenhet som är lite annorlunda. Jag levde ju i 20 års tid med basset hounds, under 70- till 90-talet och då lär man sig att hundar kan vara väldigt olika. En basset är väldigt olika och har en annan inställning till det mesta. Att lära sig något kan ibland tyckas onödigt. Att bli rumsren kan ha halvår i anspråk hos vissa, medan andra lär sig på en vecka. Jag hade en gång en tik som aldrig lärde sig något. Hon kom bara när man ropade "kex", men aldrig på sitt namn. Både min man och jag var på den tiden engagerade i den lokala brukshundklubben och jag brukade ibland ta med den här tiken. Om det var någon kaxig instruktör så brukade jag ge dom 30 minuter att lära henne sitta. Och jag tror att 5-6 olika instruktörer provade, men ingen lyckades lära den här tiken någonting. Medan hennes halvsyster tävlande i lydnad med min man. Så att Kevin har en bassets sätt att se på omgivningen förstod jag ganska snart. Och den inställningen har han ärft kan jag säga, för det finns vissa gemensamma nämnare i familjen.

Nu är det ju så med all inlärning att det ibland går frammåt och så lite bakåt för att sedan gå frammåt igen.  Så nu gäller det att vara mycket uppmärksam på den lille mannen, så att han får möjlighet att göra ute, när han vill.  Han sitter även som en basset ibland. Att sitta upprätt på rumpan är ganska typisk för många bassets. Och det kan Kevin.    

...tycker några i min omgivning. Flera grannar i området har redan laddat med adventsstakar i fönstren. girlanger och ljusslingor. Nu har vi två skyltsöndagar här i Helsingborg. Så i söndags var det skyltsöndag på Råå, ett litet fiskesamhälle söder om Helsingborg. Alltid en vecka före den officiella skyltsöndagen den första advent. Så här i Helsingborg beror det på om man tillhör de Råå-trogna eller är traditionell när det gäller att julpynta. Inne i Helsingborg hängs nu upp julbelysning och dekoreras julgranar. I Stadsparken brukar alla träd dekoreras med ljus och det är så vackert med den upplysta träden i parken. Jag tycker om alla ljusen men är annars inte så mycket för julpynt själv. Men till helgen ska det pyntas. Kanske Bonnie och jag ska gå på julskyltning. Mest för att mina valpar behöver träna på att vara i stan och folk. Kan man hitta mer folk i stan än just på skyltsöndag med Luciakröning och allt. Självklart får hon sitta på armen och bara en liten tur på gågatan. Det är jobbigt och mycket för en liten valp. // Nu har smällarna börjat! I min lilla by hörs nu smällarna och raketerna, trots att dom inte är tillåtna. Så nu ska ni få mitt tips på hur man tränar sin hund. Jag var ute med Bonnie när det small och hon blev skiträdd. Men jag är med på smällarna direkt. Det gäller att i samma sekund som man hör en smällare berömma både med rösten och med godis. Ofta förstår inte hunden i början, men det spelar ingen roll. Men du måste vara lyhörd och alltid berömma exakt samtidigt som smällen. Du måste låta som om det är jättekul att det smäller, så att hunden får en positiv upplevelse. Om du är konsekvent och alltid berömmer kommer du att få en hund som tycker att smällare är kul. Du kan ha en leksak, en boll eller liknande att trigga hunden med. Många som har hundar som reagerar på snällare gör fel och förstärker hundens oro. Det hjälper inte att låsa in hunden i källaren med en radio och andra åtgärder. Man måste få hunden att sätta ihop ljudet med något positivt. Det går att träna bort på även tidigare rädda hundar. Så ladda fickorna med hundmat (godis), bollar mm och lyssna uppmärksamt efter minsta smällarljud, så får du snart en smällarsäker hund. Lycka till!

Gick förbi två unga tjejer en dag på jobbet. Dom satt och pratade men när jag passerade tittade dom upp, studerade mig ingående uppifrån och ned och så nedifrån och upp, tittade sedan på varandra och började skratta. Vad såg dom? Var det min klädsel, håret eller hela min 'appearance' som roade? Det får jag inte veta för jag gick vidare. Men i efterhand undrar jag hur roligt det skulle vara om jag stannat och studerat dom på samna sätt. Att studera människor kan vara rätt kul. Jag studerar ofta folk i min vardag på universitetet. Hur folk är klädda och hur modet växlar. Fast egentligen förändras det inte så mycket. Man ska bara har så lite på sig som man kan, även på vintern. En dag på morgonbussen till stan satt jag bakvänd och kunde se alla på bussen. Det var rätt faschinerande. Tror att ca 98% satt med sin mobiltelefon i knät under resan. Tänk vad vi har gjort oss beroende av den där lilla prylen. Den har blivit ett beroende för många, även om den egentligen är helt onödig. Ibland tar det sig helt orealistiska proportioner. Det finns ett liv bortom mobilen om man bara orkar titta upp. // Fjärrkontrollen till TVn har gett upp. Nej, det hjälpte inte med nya batterier. Så jag kan bara titta på TV1 tills jag får en ny från distributören av mitt digitala nätverk (vi har ju lärt oss att inte skriva ut namnet eller hur..). Men det blir nog inte så mycket tittande i helgen. Har fyra hundar att trimma och lite annat på gång. Helgerna är stressiga. Alltid mycket på gång, men hellre det än ett innehållslöst liv. Trevlig helg!

Har levt ett vardagslyxigt liv ett par dagar. Måste ta ut lite semesterdagar innan årets slut, så några torsdagar och fredagar ledigt. Det är så lyxigt att vara ledig en vardag. Bara sova länge ( f'låt, längre menar jag) istället för 05 blev det 05.30 (wow!)Sedan efter morgonpromenader äta frukost länge, krypa tillbaks i sängen och titta på Morgon TV tills det var dags för nästa promenad. De vuxna fick gå en långpromenad och sedan fick de små åka till skogen och 'raca' lite. Då tränar vi bilåkning, väl framme får dom skutta lösa och så blir det träning på inkallning. Vi går inte långt för valparna håller igång själva och busar. Efter lunchen sover vi middag (så mysigt) innan det är dags att göra lite nytta. Alltså städa, skura golv och lite sådant. // Tack för alla mail och inlägg om Kevin. Han mår bra, är pigg och äter bra även om det innebär vissa problem. De framtänder som satt kvar efter fallet har nu blivit svarta och lossnat. Så framtill är det nu helt tomt och hans gaddar börjar vid hörntänderna. Men han verkar glad och pigg så jag håller tummarna att han inte får några problem senare.

Som uppfödare varnar jag alltid de som köper valpar att aldrig ta upo valpen i soffor eller sängar. Framförallt sängen, där det är lätt att somna ifrån den. En liten valp tröttnar snart och vill ned. Men avståndet till golvet är för långt och dom kan bryta ben eller få ännu allvarligare skador. Själv har jag inte valpar i möblerna men mina vuxna hundar får hoppa upp. Det triggar förstår valparna. Idag studsade Kevin runt i sovrmmet medan jag plockade in tvätt i garderoben. Han försökte nå sin mamma som låg utsträckt i sängen. Rätt som det var tog han ett skutt och landade i sängen. Han blev nog lika snopen som jag. Och Jana som blev överraskad morrade till, så Kevin blev rädd. Han förstod ju inte att han nu var på en annan nivå. Så han hoppade, rätt ut i ingenting. Kevin föll handlöst i golvet, med nosen först. Trots att jag bara stod en knapp meter bort, hann jag inte fram och ta honom. Allt gick på några sekunder. Kevin slog ut 4 tänder och är rejält svullen i nosen och käken. Min veterinär som jag ringde, sa att han troligen kommer att få sina permanenta tänder, men det beror på hur allvarig skadan är. Bara att vänta och hålla tummarna att det kommer upp nya tänder om någon månad. Det är förfärligt! Och då klarade han sig bra, det kunde gått betydligt värre. Så jag vill ännu en gång rikta en stark varning till er som har valpar och unga hundar - INGA VALPAR I MÖBLERNA!!!

Livet är inte dagarna som passerar utan dagarna man minns. Och vad minns man då? Och vad skulle man vilja uppleva att minnas? Anledningen till mina funderingar är att jag fått åldersnoja. Har inte haft det förut men senaste veckan har den slagit till. Fyller jämnt nästa år och började fundera på hur fort livet galopperar iväg. Och vad gör man? Jobbar och stressar. Hur ska man hinna njuta av livet och få dagar att minnas den dag man sitter på hemmet. Nu måste man ju dessutom jobba tills man blir 70 för att få någon pension. Sedan blir det inte så många år kvar innan det är dags för hemmet..... Vadå pessimist? Hmm, själv skulle jag säga realist. Många av mina bästa minnen har med hundar och hundutställningar att göra. Tack vare min hobby får jag chansen arr se många platser och träffa en massa trevliga hundmänniskor. Det är ofta minnesvärda. // Idag har vi haft härligr väder så jag tog lång lunch och tog hundarna med till skogen. Fast vi gick på fälten runt en kohage. Inga kor men många dofter. Och vips så var Bonnie igen nätet och försvann mot fågeldammen. Kevin var också lös, men han är inte så smart och fattade inte hur hon gjorde. Det var jag glad för. Då hade dom nog dragit iväg. Men nu ville inte Bonnie bli lämnad där när vi bara fortsatte. Så hon lyckades krångla sig ut genom nätet igen. Puh! Det är en stor hage. Väl tillbaks vid bilen fattades ett koppel. Så irriterande! Inte första kopplet jag tappat i den skogen. Får leta efter det senare.