När jag var liten, och det var ju några år sedan.., så fick man man lära sig att artighet var en dygd. Man sa aldrig du till någon vuxen, utan man tog artigt i hand och neg. Ja, det gjorde flickor på den tiden. Det var kanske lite strikt, men vi blev uppfostrade så. Man reste sig alltid för äldre på bussen, höll upp dörren... Ja, det var tider det...! Därför fick jag mig en funderare idag när det klev på en skolklass på bussen och lärarna krävde att vuxna skulle resa på sig, så att dom och barnen fick sitta. Nu blev inte jag drabbad, för alla ungar vill sitta längst bak i bussen och det vill inte jag. Så jag fick sitta kvar. Men det innebar att ett tiotal vuxna fick stå under resan till sta'n. Jag är inte säker på att jag tyckte att det var ok. Men det är ju andra tider nu.

Idag har jag fått klagomål av en chef. Kanske hade hon fått klagomål från en högre chef och tog ut det på mig. Det gällde en statistikuppgift som inte var klar. Men ingen har heller sagt när den förväntades vara klar. Nu skulle den plötsligt "ha varit klar" och det är ju svårt att förhålla sig till. När någon klagar på mig eller har åsikter som negativt berör mig så får jag alltid en flyktkänsla. Det kryper i hela kroppen och jag vill inte stanna där och lyssna, utan bara gå därifrån. Bara ta jackan och gå ut därifrån. Tanken som alltid flyger igenom mitt huvud är att gå och aldrig komma tillbaks. Det känns inte som jag, utan som om någon annan styr min hjärna just då. Och det är en otrevlig känsla. Ofta är det faktiskt bra att gå ut och gå en sväng och rensa huvudet lite.

Nej, nu ska jag sluta för jag ska chatta med Julian Assange och några andra .