Jag tror att jag bor i byn som Gud glömde....eller i alla fall som snöröjningen glömde. Vi har nu haft "vinter" i Skåne i flera veckor. Ja, det är ju inte vinter som ni andra i övriga landet har, här är det bara lite vitt på backen. Men eftersom man inte håller efter gång- och cykelbanor så är det halt och knaggligt.

Igår var det plusgrader så att snön smälte, sedan kom lite regn på eftermiddagen för att framåt kvällen bli kallare och så frös vattnet till is. Blixthala vägar och gångbanor. I morse hade det kommit lite sträv snöskorpa ovanpå isen. Lite lättare att gå, men ruggigt otäckt, eftersom var isigt under. Och med tre yrväder som drar år olika håll i kopplen (va' går dom inte ordentligt i koppel?) Nej, inte första biten, för då är dom på peppade på sin promenad att det är full fart som gäller. Och med isigt underlag får jag hasande försöka hänga med...tills man kommer ut på fälten och kan gå i snön. Så nu hoppas jag att plusgraderna håller i sig. Och så lite blåst, så att snö och is försvinner. Tacka vet jag torra gångbanor!

Imorse blev jag väckt av Kevin, som slickade mig på näsan. Han är en så härlig kille. Ingen av mina hundar vill man egentligen bli slickad av, för dom har lite äckliga vanor för sig. (Som dom har lärt sig från Stanley) Men man kan ju bara erkänna att det finns värre sätt att bli väckt på. Varje kväll tänker jag att i morgon ska jag ha sovmorgon. Men det händer ju inte, utan man måste upp tidigt. Första "väckningen" kom redan kl. 03.10 Men jag lyckades lugna gänget igen, och igen, och igen, till klockan till slut var 05.10, då var det bara att gå upp och gå sin morgon promenad. Sedan äter vi frukost. Först hundarna, som sedan sitter bredvid mig i kökssoffan och tittar på medan jag äter min. Så har vi lite mysestund, dom blir klappade och borstade och så gosar vi lite innan det är dags för mig att göra mig i ordning för jobbet.