Så har Visse åkte hem och lugnet återkom i hemmet. Njae, inte helt, eftersom Kevin fortfarande tror att han är störst, bäst och vackrast. Jo, det är han ju så klart, men det gör inte att han har någon chans på Bonnie. Hon talar tydligt om att "Du rör inte mig!!!!", visar hela tandgarnityret och jagar honom igenom lägenheten. Men det hindrar inte Kevin, han viftar bara på svansen, lägger huvudet på sned och gör sig så inställsam han bara kan. Jo, det går över och i morgon kommer han säkert att vara lugnare.

Så nu kommer 9 veckor att snigla sig fram. Tänk 1 maj, det låter väldigt långt borta. Så nu gäller det att glömma och gå vidare. Inte titta efter "tecken", bara låta veckorna ha sin gång, annars blir det en plåga. Så nu håller vi bara tummar och tassar här hemma och så kommer jag inte nämna det här i bloggen på ett tag.

Efter några timmar på jobbet med sortering och arkivering har hundarna och jag mest slappat. Några promenader i regnet och så har dom gått i trädgården Och visst fasen kom grannen med sin spets, som absolut skulle fram till vårt staket och sätta sig. Suck! Jaja, hon plockade i alla fall upp. Men hon ägnar inte oss en blick, trots att jag stod innan för staketet. Och hälsar gör hon aldrig. Men det är hennes problem. Jag tycker gott att man kan hälsa på grannar och andra hundägare.

Nu måste jag ta tag i min träning igen, men egen alltså. Har slöat länge nog och säkert gått upp några onödiga kilon. Det går inte. In med mer frukt och grönt och mer konditionsträning. För att bara gå med hundarna räcker inte. Så nu får jag sätta fart under våren.

Det är jobbigt att vara uppvaktande kavaljer, så Kevin somnade i kökssoffan.