Han var lång, smal och såg fortfarande bra ut, fast äldre. Vi hade inte träffats på många år och han bodde numera utomlands. Nu var han i Sverige och vi skulle träffas. Jag hämtade upp och vi åkte mot Österlen. Vi satt mest tysta i bilen, eller utbytte artighetsfraser. Gick vid havet nedanför Stenshuvud, gick runt i Kivik och Simrishamn. Åt lunch på en trevlig krog. Tystnad. Vad säger man till varandra efter så lång tid? En sort blyghet infann sig. Vi hade levt tillsammans i nästan 20 år, men det var längesedan. "Berätta om ditt liv", sa jag. Han berättade, om fru, barn, hus, lantställe, bilar, hundar....
Ville jag egentligen höra om hans andra liv? Eller var det bara ett sätt att konversera. Ja, kanske ändå, för att förstå. Det fanns ändå ett avstånd, en ridå, förr och nu. Det blev lite "minns du när...", fast det blir ju så patetiskt. Att jaga efter minnen från ett liv ingen av oss längre levde.
Vi levde den här dagen tillsammans, gick promenader och pratade. Om förr och om nu. Både kände att det nog inte skulle hända igen. Men vi fick var sitt nytt minne, att lägga till de övriga om oss.
Så kan det vara, livet blir bara minnen kvar.

Dagens bild är en favorit i repris. Jag tycker om den här platsen. Den är tagen i parken på Sofiero slott.