Svaret på frågan är: Förmodligen inte! Det är alldeles för många som tror att dom syns, fast dom inte har en enda liten reflex. Varje kväll "bråkar" jag med folk om att dom behöver har reflexväst eller ljus för att synas. Men varje gång ska denna någon "försvara sig" och komma med en massa löjliga undanflykter. Det finns inga försvar, bara dumhet. Det är väl bara att tända ljuset på cykeln, sätta en blinkande lampa på hunden och en reflexväst på matte/husse. Hur svårt ska det vara? Det finns ingen belysning som är tillräckligt bra kvällstid, så det är bara att inse. Vi behöver lysa upp oss för att synas. Flera kvällar har jag stoppat cyklister som bara dykt upp ur mörkret. Helt livsfarliga. Nu har jag inga hundar i Flexikoppel, men hur lätt skulle det inte vara att hundägaren går på en sida och hunden på den andra. En mörklagd cyklist dyker upp och ser inte kopplet för hundägare och hund är lika mörka. Pang! Det kan gå väldigt illa, både för cyklisten och hunden. SÅ ut nu och handla ljus och reflexväst. Jag har ett ljus på mina hundar som heter B'seen, en liten tub som man sätter i kopplets knäppning. När man vrider på den blinkar den med ett bra sken. Jag har satt en i jackans blixlås också, så kan jag också blinka. Jag köpte mina på Satchmo's webbsida, men finns säkert på andra ställen.

Det är inte lätt att vara liten hundtjej och löpa för första gången. Lilla Zizi är så uppvaktad av Kevin, som är KÄR. Nej, dom hålls så klart åtskilda under de mesta aktuella dagarna.  Bonnie hatar Zizi eftersom hon är hög i rang nu när hon löper. Vem kan vara högre i rang än JAG, tänker Bonnie och jagar Zizi genom hallen. I går natt sov Zizi på min huvudkudde, med nosen mot min hals. Snacka om närkontakt. Men i natt fick hon sova i köket och så satte jag en grind i dörrhålet till sovrummet. Det tog nog en 4-5 tillsägelser innan Kevin gick och lade sig. Så drömde jag sådana mardrömmar att jag vaknade flera gånger. Det var lite otäckt. Drömde att Jorden kantrade efter en meteoritkrock och att vi alla hade svårt att hålla oss kvar när allt lutade. Det var en väldigt skrämmande dröm, som säkert skulle göra sig bra på film. Så småningom lugnade sig alla hundar och drömmarna slutade att störa.

Träffade en hundkompis på bussen i morse. Hon var pigg och pratade på. Själv var jag trött och halvsov fortfarande. Men kunde mest lyssna. Hon berättade om en massa aktriviteter inom hennes ras Golden retriever. Det är ju en vanlig ras och då är det lättare att arrangera saker. Det var uppfödarcirklar, promenader, lydnadsträningar, agility och allt vad det var. Måste vara jobbigt om man ska vara lite aktiv och hänga med på alla aktiviteter.

Ni som är medlemmar i Svenska Kennelklubben får tidningen Hundsport i brevlådan. I slutet av tidningen finns små teckande kåserier av Hans Lindström. Han är ägare till den svarta Lakeland terriern Primus. I detta numret beskrev han på ett väldigt roligt sätt Primus som unghund. Vet inte om det gjorde så värst bra reklam för rasen, haha. För vem vill ha en hund som uppför sig som Primus. Men dom är ju precis såhär tokiga!!  Och jag kan ju känna igen en hel del från Primus' pappa Kevin och farfar Stanley. Nu vet jag inte om Kevin vill vara pappa till Primus längre, efter att ha suttit bredvid mig i soffan, när jag läste artikeln. Han såg mest förnärmad ut när jag skrattade hejdlöst år Primus alla roliga hyss. Men jag kommer ihåg att Kevin själv gjorde precis samma bus som liten. Och att bära på  igelkottar är en tradition i vår familj. Den traditionen instiftades av Primus' farfar Stanley och har sedan gått i arv. Primus har det i alla fall väldigt bra och har en mycket förstående familj. Nu har dom en lång erfarenhet av hundar och terriers i synnerhet. Det kanske kan vara en fördel. Men jag kan ju se att även Zizi, som inte är direkt släkt med Primus, också har en hel del av samma hyss för sig. Visst är det en underbar ras vi har!!

En magisk bild, från en av våra promenader i utkanten av Bårslöv.