En strålande dag perfekt för att lägga spår. Men jag hittar inga bra marker i närheten. Det är bara dungar och snår. Och idag blev det riktiga "skit-spår", om uttrycket tillåts. Hittade ett område som såg bra ut, där jag inte varit  förut. Steppade iväg in i skogen och hittade en bra startpunkt. När jag hade lagt ut ca 50 meter står jag precis vid ett kaninhål! Det var ju inte så bra, så då fick det bli en vinkel där, men där kunde bli svårigheter med vilt i spåret. Det fick bli ett kort spår till Stanley. Så ett till Jana en bit bort. Början gick bra, men efter en stund hamnade jag i värsta snåren, vassa, stickiga brörnbärssnår. Jag fastnade hela tiden och svor för mig själv. Har man väl stakat ur en sträcka gäller det att försöka fortsätta, men det var ingen lämplig terräng. Hem igen medan spåren "ligger tiill sig". Trimmade en hund och åt lunch. Efter några timmar var vi tillbaks. Stanley var taggad, men nu hade jag glömt var hans spår startade..*suck*, men såg markeringen innan jag hann gå förbi. Det gick bra fram till kaninhålet, där tappade han konceptet helt och började vädra. Det prasslade i snåren så det fanns säkert innevånare som spanade på oss. Det krävdes en del övertalning för att han skulle slutföra, men det gjorde han och bar stolt sin trofé tillbaks till bilen. Janas spår var katastrof. Både, hon jag och spårlinan fastnade i björnbärssnåren. Hon hittade sin skank, men jackan var helt rispig och det stack rejält när taggarna högg fast i byxorna. Väl hemma igen fattades ett koppel. Åhhh! Bara att åka tillbaks igen, irriterande. Bilen kokade förstås, det gör den ju hela tiden. Och naturligtvis hittade jag inte kopplet. Det var Janas koppel, så det fastnade väl i värsta björnbärssnåren och jag orkade inte ta den fighten igen. Får väl köpa ett nytt. Bara att ta nya tag och nya spårmarker!

Jag har ingen humor! Eller i alla fall inte samma humor som andra. Har aldrig förstått mig på Monty Python, Faulty Towers och hatar Mr Bean.

Ser aldrig Parlamentet och andra s.k "humorserier". Och om Robert Gustavsson dyker upp i TV-rutan så byter jag direkt kanal... Så vad tycker jag är kul? Vet inte, inget speciellt.... viss engelsk humor - ibland. Likadant med filmer. Om en film blir populär eller vinner en Oscar är det ofta inte min favorit. Vad gör man åt det? Kan inte följa med i diskussionerna på fikrasten, för jag har inte sett TV-program, filmer eller så tycker jag bara inte likadant. Trist, men det är bara som jag är.

Kan inte låtsas att jag gillar något bara för att följa med strömmen och göra eller tycka som alla andra. Jag måste vara mig själv och stå för det, även om det är obekvämt.

Idag var jag ledig och hann en massa saker. Först trimmade jag en hund, städade lite, åkte till skogen och gick en lång härlig promenad i solen. Efter promenaden åkte jag förbi hundaffären i närheten och köpte hundgodis, några tuggben och hittade en bädd som var nedsatt halva priset. Väl hemma igen åt jag en god lunch och trimmade en hund till innan jag tog mig i kragen och gick ut på framsidan och rensade ogräs. Nöjd med dagen! Det är skönt att bara vara ledig en dag i veckan ibland.

Stackars Stanley, eftersom Jana löper så får han inte umgås med henne just nu. Där kommer komposthagar väldigt bra till pass. Jana kan fortfarande vara med oss, men är inte direkt "tillgänglig", om man säger så. Komposthagar är så lätta att flytta att hon är med överallt, i köket, vardagsrummet, trädgården... (nähä, det trodde ni väl ändå inte?)

Men Stanley har kommit på att han kan försöka uppvakta Alice istället, eftersom han inte kommer åt Jana. Alice löper inte, så det kan han ju försöka....! Hon uppfattar bara hans tafatta uppvaktning som en invit till lek och hänger gärna med. Det innebär att hon motionerar Stanley lite åt mig, genom att leka "du-kan-inte-ta-mig" med honom i trädgården.

Runt, runt, runt.... Det innebär förstås inte att den leken ersätter våra promenader, dom går vi så klart ändå. Alla i familjen behöver röra på sig ordentligt  - varje dag, speciellt matte...

   Alice myser

Har en ny omröstning - svara gärna!

Ibland känns livet som om det inte är på min sida, om ni förstår vad jag menar. Det är när allt bara trasslar till sig. Det är lite tungt, samtidigt vill man ju inte gnälla. Jag har bostad, jobb, bil (eller...!) härliga vänner och fantastiska hundar! Men ändå kan man bli så besviken och tycka att allt känns lite tungt. Det måste man ju få ibland, även om jag verkligen försöker att slå bort negativa tankar och rikta in mig på de positiva.

Men nu står jag där igen 2 dagar före en, sedan länge planerad, utställningsresa och inser att jag inte kommer iväg den här gången heller!! Tredje gången gillt heter det ju, så jag hoppas det vänder snart... Den här gången hade jag verkligen fått en toppen hundvakt, så då blev det ett par andra faktorer som spelade in i stället. Bland annat bilen. Jaja, det blir fler utställningar....men just nu är det surt!

Idag skulle vi ha brandövning på min arbetsplats. Varför skickar man ut meddelande om det i förväg förresten? Det finns vissa ljud som är värre än andra och brandlarm låter för j**ligt! Så eftersom jag visste när larmet var planerat gick jag ut innan. Men det kom inget larm, för fastighetsägaren fick inte igång larmet. Jo, det fungerar så klart när det ska, men när man har "utrymmningsövning" som det kallas, så sätts bara vissa larm igång så att inte hela kvarteret behöver öva med oss. Vi har övning 2 gånger per år och det är faktiskt väldigt bra att vi får det. All personal har även haft en halvdag teori och praktik. Vi fick bl.a öva på att använda brandsläckare och rädda dockor m.m Sedan gick vi runt på våningarna och fick lära oss om utrymningsvägar och var våra brandposter  finns. En väldigt lärorik och uppskattad dag!

Hoppas att ni har det på ert arbete, annars ser till att ni får.

Ikväll gick jag en promenix i närområdet, och det gick bra det också, men är ju lite trist. Så mötte vi några som kom från bussen, en dam och hennes dotter. Dom frågade om dom fick hälsa på hundarna och det fick dom såklart. Dom satte sig ned och hälsade så fint på hundarna. Stanley var först framme, kärvänlig som alltid. Jana och Alice hälsade också artigt. Stanley kan gärna bli lite intensiv, för han älskar att hälsa, men jag hann inte reagera förrän han slängde sig upp och ryckte tag i huvan till damens jacka. Den hade pälsfoder och det upptäcke ju han. Och med ett nyväckt intresse för vilt så sög han tag i jackan direkt. Lite pinsamt, för han ville absolut inte släppa sitt nyfångade "byte". Fick nästan bända upp käkarna på honom och be om ursäkt. Tack och lov hade inte jackan gått sönder. Hade inte varit så kul att behöva köpa en ny jacka....

Men det är sådana händelser som får mig att le igen...lilla gubben...!

Bil kan vara till stor glädje och jag måste säga att jag skulle ha svårt att klara livet utan. Hur skulle man komma till jobbet, skogen, utställningar m.m? Jo, det är klart att det går, det finns dom som klarar det. Men att åka buss är inte riktigt min grej. Nej, bil vill jag ha och en fungerande sådan. Just nu går inte min bil som den ska, och den skulle behöva byta topplockspackning. Enligt min verkstad skulle det kosta en massa pengar. Så det är inte att tänka på just nu. Vilket innebär att en förestående utställningsresa är i riskzoonen - igen! Men den här gången ser det ut som om hundvakt är ordnad och då SKA jag komma iväg, om jag så skall ta en hyrbil.... Vi chansade i alla fall på att bilen gick till skogen, så att vi kunde gå vår dagliga långpromenad och det gick bra.

Jana löper och Stanely har lite koncentrationsproblem. Men så fort mat ingår i hans beslut, kan han snabbt lokalisera vad som är det viktiga i livet, det är MAT! Jana är väldigt flirtig, men det räcker att man viftar med lite hundmat, så glömmer Stanley henne direkt och kommer som en raket....

Har haft en trimdag. Hade tre hundar att trimma och det var lite segt. Vissa dagar är det kul, men idag var det lite segt. Så efter lunch åkte jag ut till skogen för en lång, härligt promenad - trodde jag.
Men det blev snarast en flygrunda....! Och de som känner mig vet att flyg är inget för mig. För när vi rundade ridskolan där jag parkerat så höll öronen på att blåsa av, som det blåste. Men ut över fälten skulle vi och det var bara att streta på. Det gick bättre tillbaks, med vinden i ryggen. Gick och tänkte på när jag i vintras pulsade till knäna i snö just där.. Den dan trodde jag att jag skulle bli kvar där i snödrivorna. Det var en otäck känsla, känslan av att vara så trött och mjölksyran i benen som inte ville gå en meter till, fast det var en km kvar...och hundarna som var helt utmattade av den djupa snön. Hoppas vi inte får en sådan vinter igen.

Men det är förhoppningsvis långt kvar, och nu njuter vi av härliga höstpromenader.

Vi har haft en härlig dag i skogen - hundarna och jag. Först var vi ute på förmiddagen. Jag la några spår i skogen, sedan gick vi en promenad.

Det var så mycket jag skulle göra (som vanligt) men ingenting blir gjort.

Fattar inte mig på alla som hinner så mycket, det gör inte jag....

Eller är det så att jag värdesätter kanske en timmes promenad i skogen mer än andra sysslor?. Och det kanske känns viktigare att trimma en hund än att klippa gräs. Ja, så är det nog, för det känns lite förmätet att erkänna att jag är lat.

På eftermiddagen fick hundarna gå sina spår. Stanley som gick sitt första behövde först lite hjälp att fatta. hur skulle han kunna veta att en blodstämpel följs av en till, och en till...., men så småningom fattade han och precis då möter vi en annan hundägare, inne i värsta snåren!! Stanley kom förstås av sig direkt. Men han återvände till spårningen igen och hans lycka var stor när han hittade en rådjursklöv i slutet. Stolt bar han klöven tillbaks till bilen. Jana, som spårat förr gick sitt spår jättebra och även hon bar stolt tillbaks sin "trofé" till bilen.

Stanley kastar sig över sin klöv.

Jana är noga i spåret, allt ska kollas....

En lyckad spårdag med andra ord. Sedan gick vi ytterligare en liten promenad i skogen och tittade på hösten. Nu börjar träden så sakta bli lite gula, och med blåsten som var idag försvinner nog en del löv från träden. För ett par dagar sedan såg och hörde jag en stor flock på ca 50-tal tranor som flög söderut. Så nu flyttar fåglarna och jag skulle gärna följa med. Tänk att likt Nils Holgersson få sitta på en tranas rygg och följa med ned till södern....

Ha en trevlig kväll!

Mitt arbete består till största delen av ungdomar i åldern från 18 är och uppåt. Så jag vet inte om det är min stigande ålder som gör att jag reagerar på vissa saker, eller om även ni som är lite yngre också känner igen er.

När jag växte upp i Stockholm på 60-70-talet så var det viktigt att vara artig. Man sa aldrig "du" till äldre, man sa alltid "tant Elsa...", man visade respekt och uppföde sig. Våra föräldrar var noga med att lära ut lite  "vett och etikett". Ja, man lärde sig det på den tiden. Och det är väl lite av det man saknar idag. Nej, kanske inte att bli kallad "tant....", det kan jag klara mig utan. Men artigheten är borta eller i alla fall väldigt sällsynt. Om man går igenom en dörr, skulle ingen längre ens tänka tanken att hålla upp den. Man får alltid dörren man skall passera igenom släppt i nosen, man blir knuffad i trappan, och råkar varje dag ut för saker som får mig att fundera över var artighet och vanligt hyfs tog vägen. Det är viktigare att kolla mobilen (tänk om någon ringt...!) än att att hålla upp en dörr. Konstigt tycker jag,  är det en ny trend ?? Det är klar att det inte är hela världen att jag får öppna dörren själv, det är inte det... Jag funderar mest om det är en sådan skillnad på, eller brist på, uppfostran då och i dagens samhälle. Vi som håller på med hund är ju noga med uppfostran på våra hundar .Dom får inte hoppa på folk, inte rusa igenom dörren, gå fint i koppel, inte skälla, inte störa....

Men mina hundar är nog inte dom som hörs mest i min omgivning.....

Hur är det hos er?