Ja, jösses vilken morgon. Åkte i god tid de 2 milen till Bjuv. Men hamnade i ett vägarbete över järnvägen och fick köra runt, runt, runt. Plötsligt kom en liten grön bil med en Borderterrier i, så den hängde jag på, runt, runt, runt utan att hitta. Till slut kom vi till en hänvisningsskylt och så småningom framme. Packa ur bilen. Allt på burvagnen. Tältet, stolarna, trimväska, handväska. Allt på, och så rasade allt av efter 5 meter. Allt på igen och så rasade allt av igen efter några meter. Sju gånger fick jag fiska upp något eller allt, under de ca 300 meterna från parkeringen. I entren stod Sydsvenska Terrierklubbens ordförande och hälsade alla välkomna- det är klass!!
Varför ska man alltid vara längst bort?
Någon måste ju vara närmast. Varför kan det inte vara jag? Så när jag släpat mig fram till ringen och fått upp tältet var det ca 7-8 minuter till vi skulle börja. Precis då dyker både Yelva och Frida upp. Vilken tur! Fick snabbt borsta upp hundatna och hjälp att 'peppa' upp hundarna innan det var dags. Domaren är ingen favorit, pga ett arrogant sätt på en annan utställning, för några år sedan. Men nu var har väldigt trevlig och berömde hundarna. Även om han drog handen genom Kevins päls och flinade lite. Jaha, nu fick han att pälsen kunde varit bättre iordning. (Suck!) Men han fick trots det ett cert och blev Bäst i Rasen. Bonnie tyckte domaren mycket om. "A real Lakeland, in excellent size!", sa han och förklarade för mig vad han tyckte om utvecklingen i rasens hemland. Kanske tur att Bonnie är född i Tyskland då? Bonnie fick sitt andra cert och BIM.Tack Frida för hjälp med handling av Bonnie i BIR/BIM. Och tack Yelva för all hjälp, som papparazzi och som "knuffhjälp". Ja, för när vi inte orkade längre skulle den tunga burvagen tillbaks hela vägen till parkeringen. Då behövdes "knuffhjälp" och inte en enda pinal trillade av heller. Väl hemma blev det långpromenad till Råådalen och så småningom lite middag. Nu har vi alla slocknat i soffan. Valparna i en hage nedanför och vi andra i soffan.
Bild från dagens utställning i Bjuv.
Fr.v BIR Kevin - domaren Zolt Lokodi, Rumänien - BIM Bonnie. Foto Yelva W

Bilen packad för färd mot höstens första utställning - äntligen! Längtar så när jag inte kan åka. Är väl största utställningsfreaken och jag skulle gärna åka på utställning varje helg, om jag kunde. Nu var det i alla fall dags för Sofiero. En av Sveriges vackraste utställningsplatser. För första gången fick vi vara framför slottet. Ja, man ska verkligen inte klaga på den utsikten. Av lite drygt 3000 hundar var bara tre Lakeland terriers. Kevin, Bonnie och Sally. Bonnie skulle debutera, så spännande att se hur hon skulle ta det hela. Australisk domare, som kunde sina saker. Det gick inte att dölja något för honom. Och Bonnie skötte sig utmärkt i ringen, men fick i kritiken att pälsen kunde vara bättre i ordninggjord. Det kändes ju lite skämmigt, eftersom ni vet att jag trimmar jämt. Men det var helt korrekt. När jag tittade, så var det slarvigt på vänstra sidan, som är den domaren ser. Trots det fick Bonnie sitt första cert och blev Bäst i Rasen. Kevin fick också cert och blev bästa hanhund. Och Sally, som nu debuterade i championklass, fick cacib som är ett i internationellt certifikat. Så det var full pott! Då var det bara att åka hem och börja trimma Bonnie igen, inför morgondagens Terrier Special. För jag vill inte höra igen att hon inte är iordning i pälsen!! Bäst att ta ett extra tag på Kevin också...
Tack till alla som var där! Tilda som var min "allt-i-allo" och hjälpreda! Frida, som hjälpte mig att visa hund. Yelva, som visade Sally så fint. Och Cecilia, som var vår supporter vid ringside.

Bild: Kevin var lite trött, kröp snart ned i korgen.

"God Morgon!", svarar tidningsbudet på min hälsning. Klockan är strax efter 05 när vi kommer hem efter vår tidiga morgonrunda, i regnet. Hade på tungan att fråga om han hade tidningar över, men avstod min fråga. Det går åt massor av tidningar när man har valpar och jag brukar samla på hög under resten av året. Men nu har jag nått botten på årets "skörd" och får börja samla igen. Man plockar gamla på jobbet, grannarna lämnar en pappkasse utanför dörren, någon gång ibland.
Sätter mig i soffan med frukosten. Hinner man ta två tuggor innan någon hund bara måste ut, fast dom nyss kommit in från sin morgonrunda och omöjligt kan behöva göra något mer. Men ok, en går ut i trädgården. Så kanske kan jag få lite frukost nu då. En av valparna gör en hög. Bäst att ta upp direkt. Dom har magneter i tassarna, som bara sugs in i alla högar och pölar. Valparna är lösa, medan Shirley och Stanley är valpvakter. Dvs dom ligger i soffan, på behörigt avstånd från sylvassa tandrader. Bonnie och Kevin sitter i en hage i rummet och leker med valparna genom nätmaskorna. Dom är alltför bordusa med valparna och får bara leka lösa med dom korta stunder. Bäst leker valparna med varandra och med mamma Shirley. Hon diar dom inte alls längre, men leker gärna med dom. Roligt att se hur hon (och Stanley) visar dom olika knep på hur man leker "rätt".
Idag fyller valparna 7 veckor och utvecklas precis som förväntat. Hur söta som helst!
Bild: Någon hälsar på hos damråttorna under soffbordet.

Äntligen tid att sitta ned och lägga upp benen. Det går ju i ett, från strax efter 05 på morgonen. Men dagen är inte slut ännu. Två hundar ska badas och så blir den en sista puts på Kevin och Bonnie, som ska på utställning på lördag och söndag. Trimmade Stanley på lunchen och nu ska han strax in i duschen.

I går var jag ca 500 meter från Zlatan, utan att veta det! Hade en tid för vaccinering och min veterinär finns tvärs över gatan från Olympia, där Sveriges Fotbollslandslag tränade samtidigt. Hur kunde jag missa det, jag som är så fotbollsintresserad?(haha) Många Helsingborgare hade i alla fall passat på att gå på den öppna träningen. Och visst såg jag alla som köade för att komma in. Hade jag gått om jag vetat? Kanske?

Nehej, upp och hoppa! Får ta tag i kvällens göromål, bad och trim.

Den frågan kunde man ställa sig efter att ha lyssnat på Lotta Bromees telefonväkteri om SJ häromdagen i radion. En av de som ringde in var en ung tonårstjej. Hon hade en märklig fråga till SJs representant. Hon berättade att hon hade en Iphone, så hon kunde beställa biljetter via Appen. Men hon undrade hur dom gamla gör,som inte har någon Iphone? SJ man i etern förklarade lugnt att man kan ringa, söka på SJs hemsida eller beställa på en station med resebutik eller en resebyrå.
"Jahaaa!", hon lät riktigdt förvånad. Vart är vi på väg när dagens ungdomar tror att världen ryms i deras mobiltelefon?

Sedan funderar jag över vart vi är på väg när det gäller ryktesspridning i hundvärlden. Har väldigt svårt att förstå att uppfödare (och andra också för den delen) är så snabba att hitta fel hos andra uppfödare. Man rackar ned på och hittar på osanning om andras hundar, hundar som man kanske aldrig sett. Men snacka skit om dom ska man ändå göra. Man kanske ska se om sitt eget hus i stället. Kennelblindhet kallas det när man bara kan se fördelar hos sina egna hundar. Ingen uppfödare, eller dennes hundar är värd skvaller Alla gör vi det här för att vi älskar hundar och vi borde ha samma mål. Att föda upp exteriört sunda och mentalt friska hundar oavsett ras.
Bilden: En anledning till skvaller?

Hade ni börjat ge upp? Det har bara varit extremt mycket på jobbet ett tag. Så inte många minuter över mellan jobb och hundpromenader. Annars drömmer jag om kursplaner, scheman och studenter. Vaknar ofta med ett ryck och minns något jag glömt. Det brukar lösa sig.

Valparna har kommit in i "bita-i-byxor-åldern". Dom hänger i mina byxben och morrar. Eller hänger något i ett skosnöre. Alltid en valp framför fötterna, eller ibland under foten som man just satte ned. Någon biter i min tå, aj. Sylvassa gaddar borrar sig ned.
Roligt har dom i alla fall. Stanley är valpvakt. Han är världens bästa pappa!! Supercool med valpar. Dom hoppar och klänger på honom och han vänder bara bort huvudet och morrar lite dovt om dom är för jobbiga. Mamma Shirley har lekt en stund, men tröttnar snart. Hon vill mycket hellre leka med Kevin. Dom två är riktiga kompisar och leker tafatt runt det fallna äppelträdet. Runt, runt, runt...

Har köpt en ny bok, Mari Jungstedts Den inre kretsen. Brukar ju lyssna på ljudböcker från Storytel Men just den här boken, i kriminalserien som utspelar sig på Gotland, fanns inte som ljudbok. Så då blev det en pocket. Fast jag märker nu att jag blivit bortskämd med att lyssna och att läsa inte alls är min grej längre.

I går vad det stadspromenad på hundkursen. Full fart, tyckte Kevin. Ibland stannade vi och tränade saker. Sitt, ligg, stanna kvar. Vi tränade slalom bland träden och klättrade på en stor fläkt. Tränade att gå på olika underlag. Så kom vi till en fontän. Vem hoppade i först? Kevin så klart. En lakeland terrier förnekar sig aldrig, om det gäller vatten.

Bilden visar Tösen (Checkpoint Who's That Girl). Tack Frida för hjälpen!!

Varför räcker tiden aldrig till?
Slocknar i soffan vid 22-tiden, väl medveten om alla måsten som inte blivit gjorda. Trots att jag börjar min dag kl 05, så tycker jag ändå att jag inte hinner allt jag vill. Det finns alltid någon mer promenad att gå, någon hund att trimna, valpar att leka med.
Det är ju roligare än att städa, diska eller fixa trädgården. Men med fler timmar kanske? Nej, det handlar om att prioritera. Nu har jag inte sett på TV på 2 veckor.Saknar den inte alls utan somnar i soffan med en ljudbok i öronen. Så lagom kul att vakna igen vid 01-tiden och inse att hundarna borde ut, men nu har alla somnat. Ska jag väcka dom och gå en promenad i natten? Eller bara en kisserunda i trädgården? Men då skulle säkert någon börja skälla. Valparna skulle säkert vakna och vråla så att alla grannar vaknar. Att valpar alltid måste vara så högljudda! Och så extremt lyhörna. Dom vaknar bara man vänder sig i sängen. Dags att flytta in i gästrummet.
Mycket hyss! Skutt, skutt, viff, viff. Valparna busar, biter varandra, testar gränser, upptäcker. Bonnie och Kevin är så intresserade av de små, men lite för bordusa. När valparna inte är lösa inne eller ute sover dom i en komposthage i rummet. Då kan Bonnie beundra dom. Vill leka, vill bita dom lite. Försöker nafsa och slicka på en liten tass eller nos som sticker ut genom nätet. Snart åker dom.
Gosar, borstar, klipper klor, leker, kliar. Timmarna bara går.....!!
Dagens bild har jag "norpat" från Karys FB sida. (tack Kary!)
Visar Jana. som verkligen njuter i sin korg. En trygg hund!

Lakeland terriers i 1-års åldern kan vara j***ligt jobbiga!! Helt underbara för det mesta, men lätt sålda ibland.
Har hört många berättelser under årens lopp om familjer som varit färdiga att ge upp när hunden blivit runt året. Och med 2 st egna 1-åringar, plus en kull vrålande valpar, är tålamodet hårt prövat. Så när jag kom till Brukshundklubben i går och hade glömt allt (visselpipan, hundgodis, bajspåsar, plånbok och mobil) var jag som ett åskmoln! Men vår supergulliga ledare Christina och klubbens ordförande Maria gav mig var sin näve hundgodis, peppade mig och sa "Du är ju här nu och hunden är i alla fall med. Det ska säkert gå bra!". Jo, efter en stund mådde jag mycket bättre och Kevin skötte sig någorlunda. Han kom på inkallningen! Det var en triumf i sig. Annars går han mest baklänges, för att hålla koll på någon annan hund.

Så i pausen tränade jag med Bonnie, som gick hur fint som helst. Vi har inte tränat med någon reda i sommar (läs lat matte) men det mesta satt kvar.
Då bli man glad igen!