Gick förbi två unga tjejer en dag på jobbet. Dom satt och pratade men när jag passerade tittade dom upp, studerade mig ingående uppifrån och ned och så nedifrån och upp, tittade sedan på varandra och började skratta. Vad såg dom? Var det min klädsel, håret eller hela min 'appearance' som roade? Det får jag inte veta för jag gick vidare. Men i efterhand undrar jag hur roligt det skulle vara om jag stannat och studerat dom på samna sätt. Att studera människor kan vara rätt kul. Jag studerar ofta folk i min vardag på universitetet. Hur folk är klädda och hur modet växlar. Fast egentligen förändras det inte så mycket. Man ska bara har så lite på sig som man kan, även på vintern. En dag på morgonbussen till stan satt jag bakvänd och kunde se alla på bussen. Det var rätt faschinerande. Tror att ca 98% satt med sin mobiltelefon i knät under resan. Tänk vad vi har gjort oss beroende av den där lilla prylen. Den har blivit ett beroende för många, även om den egentligen är helt onödig. Ibland tar det sig helt orealistiska proportioner. Det finns ett liv bortom mobilen om man bara orkar titta upp. // Fjärrkontrollen till TVn har gett upp. Nej, det hjälpte inte med nya batterier. Så jag kan bara titta på TV1 tills jag får en ny från distributören av mitt digitala nätverk (vi har ju lärt oss att inte skriva ut namnet eller hur..). Men det blir nog inte så mycket tittande i helgen. Har fyra hundar att trimma och lite annat på gång. Helgerna är stressiga. Alltid mycket på gång, men hellre det än ett innehållslöst liv. Trevlig helg!

Har levt ett vardagslyxigt liv ett par dagar. Måste ta ut lite semesterdagar innan årets slut, så några torsdagar och fredagar ledigt. Det är så lyxigt att vara ledig en vardag. Bara sova länge ( f'låt, längre menar jag) istället för 05 blev det 05.30 (wow!)Sedan efter morgonpromenader äta frukost länge, krypa tillbaks i sängen och titta på Morgon TV tills det var dags för nästa promenad. De vuxna fick gå en långpromenad och sedan fick de små åka till skogen och 'raca' lite. Då tränar vi bilåkning, väl framme får dom skutta lösa och så blir det träning på inkallning. Vi går inte långt för valparna håller igång själva och busar. Efter lunchen sover vi middag (så mysigt) innan det är dags att göra lite nytta. Alltså städa, skura golv och lite sådant. // Tack för alla mail och inlägg om Kevin. Han mår bra, är pigg och äter bra även om det innebär vissa problem. De framtänder som satt kvar efter fallet har nu blivit svarta och lossnat. Så framtill är det nu helt tomt och hans gaddar börjar vid hörntänderna. Men han verkar glad och pigg så jag håller tummarna att han inte får några problem senare.

Som uppfödare varnar jag alltid de som köper valpar att aldrig ta upo valpen i soffor eller sängar. Framförallt sängen, där det är lätt att somna ifrån den. En liten valp tröttnar snart och vill ned. Men avståndet till golvet är för långt och dom kan bryta ben eller få ännu allvarligare skador. Själv har jag inte valpar i möblerna men mina vuxna hundar får hoppa upp. Det triggar förstår valparna. Idag studsade Kevin runt i sovrmmet medan jag plockade in tvätt i garderoben. Han försökte nå sin mamma som låg utsträckt i sängen. Rätt som det var tog han ett skutt och landade i sängen. Han blev nog lika snopen som jag. Och Jana som blev överraskad morrade till, så Kevin blev rädd. Han förstod ju inte att han nu var på en annan nivå. Så han hoppade, rätt ut i ingenting. Kevin föll handlöst i golvet, med nosen först. Trots att jag bara stod en knapp meter bort, hann jag inte fram och ta honom. Allt gick på några sekunder. Kevin slog ut 4 tänder och är rejält svullen i nosen och käken. Min veterinär som jag ringde, sa att han troligen kommer att få sina permanenta tänder, men det beror på hur allvarig skadan är. Bara att vänta och hålla tummarna att det kommer upp nya tänder om någon månad. Det är förfärligt! Och då klarade han sig bra, det kunde gått betydligt värre. Så jag vill ännu en gång rikta en stark varning till er som har valpar och unga hundar - INGA VALPAR I MÖBLERNA!!!

Livet är inte dagarna som passerar utan dagarna man minns. Och vad minns man då? Och vad skulle man vilja uppleva att minnas? Anledningen till mina funderingar är att jag fått åldersnoja. Har inte haft det förut men senaste veckan har den slagit till. Fyller jämnt nästa år och började fundera på hur fort livet galopperar iväg. Och vad gör man? Jobbar och stressar. Hur ska man hinna njuta av livet och få dagar att minnas den dag man sitter på hemmet. Nu måste man ju dessutom jobba tills man blir 70 för att få någon pension. Sedan blir det inte så många år kvar innan det är dags för hemmet..... Vadå pessimist? Hmm, själv skulle jag säga realist. Många av mina bästa minnen har med hundar och hundutställningar att göra. Tack vare min hobby får jag chansen arr se många platser och träffa en massa trevliga hundmänniskor. Det är ofta minnesvärda. // Idag har vi haft härligr väder så jag tog lång lunch och tog hundarna med till skogen. Fast vi gick på fälten runt en kohage. Inga kor men många dofter. Och vips så var Bonnie igen nätet och försvann mot fågeldammen. Kevin var också lös, men han är inte så smart och fattade inte hur hon gjorde. Det var jag glad för. Då hade dom nog dragit iväg. Men nu ville inte Bonnie bli lämnad där när vi bara fortsatte. Så hon lyckades krångla sig ut genom nätet igen. Puh! Det är en stor hage. Väl tillbaks vid bilen fattades ett koppel. Så irriterande! Inte första kopplet jag tappat i den skogen. Får leta efter det senare.

Brrrrrr, kallt, kallare...... Nu har kylan kommit även för oss i sydligaste delarna. Frost och minusgrader på nätterna innebär isande kalla morgonpromenader. Det är så långt från vad jag uppskattar. Varken kyla eller tidiga morgnar är min melodi. Men det är bara att stå ut, för det blir värre under de närmaster 3-4 månaderna innan det vänder. Kallt ute och kallt inne. Har 16C inne så det gäller att bylta på sig. Det är helt frivilligt och beror på snålhet. Vägrar att låta elbolaget få mer än nödvändigt. Så inga element på ännu. // Ni som läser den här bloggen har säkert erfarenhet av att få en valp att bli rumsren. Det är inte kul. Speciellt om man har flera. Mina två valpar har så olika inställning till det här med rumsrenhet. Bonnie är toppen. Hon springer alltid till dörren, gör vad hon behöver direkt och kommersnabbt tillbaks för en godis. Kommer nog snart att vara rumsren. Så har vi Kevin som tyvärr har ärvt sin pappas inställning. Varför ska man gå ut när man kan göra det här? Den tröttsamma inställningen har dom båda. Vilket innebär att han gör mer inne än ute just nu. Men det går nog så småningom. Dom är i alla fall helt underbara!!

Kan du utan att tveka räkna upp namnen på våra partiledare? Eller har du full koll på våra ministrar? Tror att de flesta är rätt dåliga på att ha koll på dessa namn. Jag kan nog partiledarna, men definitivt inte ministrarna. Men borde inte alla vi som bor i Sverige kunna namnen på de som styr vårt land? // Idag har jag tagit ut en semesterdag. Härligt med en ledig dag. Sovmorgon (eller hur..!) Bara ta det lugnt, varva ned. Ska fixa trädgården, städa upp lite, åka till tippen, gå i skogen, trimma hundarna, träna mina valpar, bara göra det jag har lust med....... // Just nu står Kevin (3,5 mån) mitt uppe i mitt trädgårdsland (pallkragar fyllda med jord) och gräver för fullt. Kul! Men kanske så lagom kul när han kommer in med skitiga tassar och gör svarta avtryck överallt. Men min bästa vän är moppen. Har man två valpar i huset blir den fort ens bäste vän. Jag har andra vänner också, riktiga vänner.

Varför är det så viktigt för vissa människor att alltid tala om för andra när dom gör fel. Nu har jag ett jobb där jag hela tiden servar andra genom olika arbetsuppgifter. Det gäller att lägga in uppgifter i databaser, hålla reda på och uppdatera dokument i andra databaser och administrera en hel drös med olika dokument varje dag. Ofta otroligt stressigt, med "deadlines" som måste hållas, möten som ska hållas, och många ber mig om hjälp. Jag för försöker vara hjälpsam och alltid ha en stund över om någon behöver hjälp med något. Vilket ofta gör att jag kommer efter med mitt eget jobb. Fast jag bjuder på det, för det är viktigt för mig att vara en hjälpsam och omtänksam arbetskamrat. Det är väldigt sällan som någon ger mig något beröm, eller säger tack. Man utgår ifrån att det ingår i mina arbetsuppgifter. Och ännu värre är dessa som alltid måste tala om när det blir fel. Är det ett sätt att hävda sig själva kanske? Det behöver inte vara stora saker, men det är ju lika negativt ändå. Så tänk på det i din omgivning - ge folk beröm! Det kan räcka med ett tack för hjälpen, snygg tröja, fin i håret. Vad som helst bara du uppmärksammar personer i din närhet - varje dag!

Sätt på kaffet och ropa på dina arbetskamrater till en spontan fikapaus. Hälsa på hos en vän med en blomma. Köp en bok och ge bort till någon. Det är det lilla positiva i vardagen som lyfter oss, inte skiten vi får hela dagarna.

Vi som har hundar är lyckligt lottade, för hundar är alltid positiva. Det är underbart att komma hem till viftande svansar. Hundar är alltid glada och tacksamma och ger så mycket positiv energi tillbaks.

En härlig helg med mycket "skog och mark" blev det. Det bir många promenader om man inte tar alla med. Så Stanley och Bonnie var första gänget ute i Bruce en härligt solig lördag. Vi gick en kort sväng bort till Ridskolan där det pågick SM i dressyr. Men det gäller att vara tyst och jag litar inte på Stanley då, så vi gick    ut igen. Då mötte vi Yelva och Sally (Stanleys dotter) och det var trevligt med en lite pratstund. Åkte hem och hämtade Jana och Kevin och så en ny runda på ett annat ställe i Bruce. Någon har undrat över mina promenader och då kan jag säga att en vuxen och en valp i taget. För då kan jag bära valpen, då den vuxna hunden behöver gå långa promenader och valpen bara skutta lös lite då och då. Så tränar man lite inkallning och sådant vid varje promenad. Då fungerar det inte med alla på en gång, det blir bara rörigt. // Ibland kan inte jag låta bli att reta mig på andra hundägare. Fast det hjälper ju inte att jag blir irriterad. Hur gör man för att inte se, inte möta, inte prata med korkade hundägare? I morse blev jag varse en dam med två stycken Tibetansk spaniel. Damen har jag haft kontroverser med tidigare genom åren, när hennes första hund var valp. Då kunde hon förfölja en med sin valp i Flexi, som "bara ville hälsa". Det spelade ingen roll hunr många gånger jag förklarade att jag inte ville hälsa och att hon skulle låta bli att släppa fram sin valp till mina hundar. Ok, nu hade hon två och en studsade och skällde i ett låååångt Flexikoppel. Så jag satsade och tänkte bara passera och se vad som hände. Just vid det här tillfället hade jag de båda vuxna i koppel. (Förstås i kort koppel när jag möter någon med, eller utan hund) Hennes hund bar sig riktigt dumt åt och matten säger "ja, han är en riktig liten tuffing den här....". Då flög f-n i mig och jag tänkte (men sa inte) att "släpp du efter på kopplet så får vi se hur tuff han är när Stanley och Jana sätter honom på plats". Men naturligtvis bet jag ihop och passerade bara. Stanley grymtade lite till försvar, men passerade snällt. Jag var irriterad en lång stund och funderade över korkade hundägare. Och naturligtvis träffade jag en lite fjollig typ på lunchen. Andra hundar, men samma möster. Hur svårt kan det vara att lära sin hundar lite vanligt hyfs. Att lära hunden gå ordentligt i koppel verkar alltför många ha problem med. Vad är det som är svårt? Gå på kurs, träna kontakt..... suck! Hur gör man för att inte bli irriterad på alla dessa ansvarslösa hundägare?

Därför börjar jag uppskatta att gå ut kl 05.00 på morgnarna. (va' jag...?!)  Jo, för då är det BARA jag och hundarna ute.