Att ha en kärlekskrank hanhund hemma kan ha sina avigsidor. Det vet ni som har hanhundar. Nu är det väldigt individuellt hur dom uppträder. Vissa ylar och är knappt kontaktbara om det finns en löptik i närheten. I mitt fall kommer jag ganska lindrigt undan, även om jag är rätt trött på Kevins eviga pipande. Men så länge han bara piper får man vara tacksam. Han håller sig lugn i övrigt. Och förhoppningsvis går det över i nästa vecka. Och på andra sidan har vi Bonnie som också sitter och piper, för att komma åt Kevin. Ånej, så roligt ska vi inte ha! Dom hålls åtskilda tills faran är över + några extra dagar, för säkerhets skull.

Ungdomarna leker och leker. Undrar om inte Sudden kommer att tycka att det blir rätt skönt att få komma till sin nya familj om ett par veckor. Jag vet att hans familj längtar väldigt mycket. Han är nog lite trött på att vara "slagpåse" åt Zizi nu. Hon är inte alls dum med honom, bara lite retsam. Och väldigt energisk! Hennes energi tar liksom aldrig slut, så jag får "rädda" Sudden efter en liten stunds lek. Vill inte att det ska bli för mycket för honom. Då leker Zizi själv. Man kan springa runt äppelträdet ändå, runt, runt. Eller så kan man gräva små kul gropar. Fast bäst är att gå ut på promenad. Hon står alltid närmast dörren när vi ska ut, och träning av "stanna!" ingår ett flertal gånger per dag. Någon som hon struntar fullkomligt i. För hon ska UT och hon ska ut FÖRST! Så den diskussionen har vi varje gång ytterdörren öppnas. Så småningom fattar hon väl det också. Det är en rätt smart tjej, men vet att utnyttja situationer. Och lättdresserad i stort, eftersom hon älskar mat. Det kommer jag ihåg från min tid med basset hounds på 70-80-talet. Dom var lätta att lära, bara dom fick mat. Alla bassets är matvrak. Min man tävlade till och med i lydnad med en av våra bassets på den tiden. Bara på låg nivå, men det gick rätt bra vill jag minnas. Ja, det finns stunder då jag saknar bassets. Dom är lugna och trygga och bryr sig inte om mycket i livet. Ibland när jag får bråka med stökiga terriers, då saknar jag det där lugna, sävliga. Och inga terriervalpar är någonsin lika söta som bassetvalpar som lufsar runt och trampar på sina öron.

Idag fick jag en fin bild från Suddens matte Ewa, tagen här hemma vid deras besök. Kevin, Sudden och Zizi hoppas på godis. Förväntan, blev temat. Tack Ewa för bilden!