Till hundklubbar söker sig alla typer av människor. Många ser en chans att förverkliga sig själva. Det är inte ovanligt med medlemmar som söker sig till funktioner där dom själva syns och hörs. Och det finns personer som blir avelsråd i sina rasklubbar för att kunna bestämma vilka hanhundar i rasen som ska gå i avel. Man hör hårresande historier från vissa raser. I början av 70-talet blev jag invald som avelsråd i min dåvarande ras. Vi var 3 personer i rådet, varav en var domare. Det var många lärorika år, då jag verkligen lärde mig rasen. Jag studerade stamtavlor och foton. Flertalet resor till England gjorde att jag också hade god kunskap om de engelska hundar som ibland förekom i stamtavlor.Vi lämnade alltid 3 förslag, med motivering. Förslagen baserades på tikens stamtavla, utseende, meriter samt tikägarens egna önskemål. Inte sällan var tikägarens önskemål en hanhund som förekommit på ett foto i senaste numret av klubbtidningen. Eller kanske Årets Hund i rasen det året. Men det finns inga genvägar om man tänker bli uppfödare. Du måste lära dig din ras!! Man måste kunna sin rasstandard. Vad står det i RAS? Man måste studera stamtavlor, titta på foton och lära sig vad som är viktigt och vad som skulle kunna passa till min tik. En av mina första mentorer sa en gång: "Om du tänker dig att det sämsta från tiken och det sämsta från hanen nedärvs till valparna och du är nöjd med det, då kan du göra den kombinationen". Det blev en hörnstolpe i min uppfödning. Och många hakar upp sig aldeles för mycket på detaljer. Det gäller att se helheten. Många pratar om svansar. Man vill inte ha "glada" svansar. Nej, det vill vi inte ha, men det finns viktigare saker att titta efter. Efter ett par år som avelsråd märkte vi att vi ofta avrådde personer från att avla på sina tikar. Vi blev lika mycker ett avelsavråd. Det var nog bara bra. Att faktisk kunna säga till personer att det inte skulle bli bra. Det kunde bero på tikens exteriöra eller mentala kvaliteter eller i några fall brister hos tikägaren. Dåliga förutsättningar som gjorde att vi hellre avrådde. Det handlar nämligen att värna om rasens bästa! I min nuvarande ras hör man ibland att rasen försvinner för att rasen är så liten och man borde avla på alla tikar. Der tror inte jag alls. Rasen försvinner inte om man avlar med gott omdöme. Det är inte antalet valpar som avgör en ras överlevnad, det är kvaliteten i rasen. Vi ska vara glada att vi har en liten ras där vi vet allt som händer. Det är många raser som blir populära och börjar födas upp av personer utan kunskap och intresse. Och vad händer, många valpar och dålig kvalitet, ofta både exteriört och mentalt. Så värna om din ras, genom att se till att upppfödarna har kunskap om rasen och känner ett ansvar. Varje kull som föds är en del av rasens utveckling.